Munnen, det första hålet. Materialet tuggas. I början av det skulpturala arbetet tar det fysiska överhand. Materialet svarar på min beröring och en dialog uppstår. Med magens godkännande tar vi sedan gemensamma beslut. Magen leder mig vidare till det konceptuella. Vår kultur, värderingar och grunder är delar av en evig kedja som utsätts för konstant förändring. I det kaoset försöker jag finna trådar. Jag klamrar mig fast vid konstruktioner. Både sten och trä har inneslutit människor så länge vi har funnits. Dessa material bär med sig ett strukturellt arv, en instinktiv koppling till människans raffinering av naturen. Röret och bågen är viktiga former för den tidlösa aspekten av byggnader. Former som återkommer i ett estetiskt och praktiskt förhållande. Las Médulas, en romersk guldgruva med sextiotusen arbetare som extraherade en komma sex miljoner kilo guld från bergen. De stenrör som utgör tunneln hålls uppe av valv som består av trä. I dessa gruvgångar finns navet. Strukturer finns kvar som markeringar av mänsklighet. En ruin eller en artefakt står som tydliga mementos till något försvunnet. De romerska akvedukterna stod kvar efter Rom föll. Pyramidernas tyngd och storlek har räddat dem från att rivas. Mina skulpturer är i skala ett till två hundra. Det inneslutna rummet anspelar på en förnimmelse av att husera något. I kyrksalen skapar takhöjden frågan om vad som skulle kunna få plats. Tomrummet lockar. Jag vill kravla in där, gömma mig i dess skugga. Nålfisken söker skydd i sjögurkans anal, vårt sista hål.