Mycket av min konst har att göra med ett behov av att förstå existensen. Att vara människa tror jag går hand i hand med att ha existentiella kriser – för hur orimligt är inte livet egentligen? Ofta känner jag mig som ett barn i mitt konstnärliga arbete; förvirrad, oförstående, nyfiken. Genom måleri, ljud, fotografi och text söker jag svar på frågor jag inte formulerat. Jag tycker mig komma till insikter ibland, men vad jag förstår är inte alltid uppenbart. Jag tror inte att min hjärna är skapt för att tänka teoretiskt, att formulera hypoteser och att svara på väl uttänkta frågor på välformulerade sätt. Inom konsten finner jag det abstrakta och visuella sättet att kommunicera på frigörande. Genom ett forskningsbaserat tillvägagångssätt på detta vis kan jag ställa frågor utan att behöva svara på dem och gräva ner mig i intressanta kopplingar utan att nödvändigtvis förstå varför. Att skapa en väv av abstrakta knutpunkter kanske gör att jag kan komma närmare en förståelse för varandet och dess varför.